Jobbigaste hittills

Igår va det gradering på karaten. Fy fan! Säger jag bara. Det va den absolut jobbigaste graderingen hittills. Jag sov knappt någonting till natten igår och han knappt äta någonting innan graderingen. Så trots att själva teknikdelen bara tog fyrtiofem minuter höll jag på att ge upp. Först höll jag på att kräkas och sedan höll jag på att svimma. De sista två katorna har jag inget minne av att jag ens utförde, men på något sätt klarade jag det ändå. Nu har jag äntligen 7 kyu. Men frågan är vart gränsen går. Jag har inte mått sådär dåligt på väldigt länge och jag funderar fortfarande på om det verkligen är värt det. Varje gång jag tittar på tejpbiten på mitt bälte kommer jag inte tänka ”Yes, jag gjorde det.” Utan snarare få flashbacks av graderingen och tänka ”Det va så hemskt! Jag ser verkligen inte fram emot nästa”. Jag vill ju så mycket att det kan bli lite för mycket ibland. Jag hade bara tre ronder att gå på själva fightingdelen och det va inte alls svårt. Men jag tyckte verkligen synd om dem som skulle gå mer än tio ronder. De såg så plågade ut att jag mådde dåligt och allt jag ville va bara att gå fram och ge dem varsin stor kram! Jag har lite svårt för det här med fightingen, varför ska man slåss när man kan kramas istället?

1 Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

FÖLJ MIG PÅ SOCIALA MEDIER