Gradering till 3 kyu i kyokushin

Jag har aldrig stressat med graderingar, sist jag graderade var juni 2015. Jag är en sådan där människa som ger allt eller inget ni vet. 0% eller 100% oavsett vad det gäller i livet. Jag vill inte gör något halvdant, jag är petig och noggrann och jag kan vara sjukt jobbig att ha med i grupparbeten och sånt. Ibland är jag för envis för mitt eget bästa och jag är en sådan person som vill utvecklas och lära mig nya saker noggrant även om det kan ta längre tid. Jag har stora krav på mig själv och tar ofta på mig för mycket att göra. Jag vet att jag kan mycket men samtidigt har jag en liten djävul på axeln som säger att jag inte alls kan, att jag är sämst och inte är bra på någonting.

Ett sätt att utvecklas inom karaten är att lära sig nya tekniker och gradera. Det är ingen som tvingar dig och självklart gör du det för att du själv vill. Jag har inte velat gradera de senaste åren eftersom jag helt enkelt har prioriterat andra saker som varit viktigare för mig, ingen stress liksom. I början av terminen när instruktörerna frågade vilka som hade tänkt gradera till julen så räckte jag upp handen. Inte för att jag hade tänkt gradera utan för att jag ville ha lite extra feedback på träningen redan från dag ett (oklart om man får eller inte får göra så). Hur som helst såg det ju ut som att jag hade tänkt gradera och om någon frågade sa jag att jag trodde det men att jag inte ville prata om det eftersom jag inte ville känna någon press. Jag berättade inte för någon heller. Hur som helst så lurade jag mig någonstans på vägen under hösten och när listan för gradering sattes upp skrev jag upp mig…

Det var tentaperiod i skolan och mitt första mål var att klara en omtenta. Jag ville inte höra orden karate och allra minst gradering, jag skulle ju inte gradera, eller? En sak i taget. Omtentan skrevs och jag mådde dåligt eftersom jag hade jättesvårt att ladda om och fokusera på karaten inför den där graderingen jag tydligen hade tänkt att göra(!?). Jag mejlade läraren och skrev att jag hoppades på snabb rättning så att jag kunde släppa detta, sedan åkte jag och Jonas till dojon för att repetera alla tekniker och kator. Just då kändes en gradering om 48 timmar väldigt långt bort. Morgonen efter fick jag svar att jag hade klarat tentan, vilket gav mig massor av kraft att hoppa på nästa mål, graderingen dagen efter. Full fart framåt! 100% tjohooo nu köööör vi!

Graderingsdagen kom. Jag ville inte vara på klubben för tidigt eftersom jag visste att alla skulle vara nervösa och jag ville inte påverkas av det. Så in i det sista försökte jag hålla mig lugn och lite nonchalant. Men så fort jag tog klivet in i dojon blev allt så mycket allvarligare. Hur i helvete skulle jag klara det här? Ville jag verkligen det här eller var det någon press att jag skulle göra det här? Jag tänkte att jag hade vart sjukt bra på att lura mig själv och nu kunde jag ju inte göra mer än mitt allra bästa. Innan graderingen började var jag lite orolig för att mitt blodsocker skulle hålla sig uppe så jag fyllde på med snabb energi bara fem minuter innan i omklädningsrummet och var proppmätt när jag gick in dojon. Men efter 1,5 timme kände jag hungern smyga sig på och jag visste att det var lång tid kvar… Sista delen av teknikdelen minns jag inte så väl, jag var ganska borta i huvudet då. Jag förstod inte vad instruktörerna sa. De hade kunnat fråga vad 1 plus 1 var och jag hade inte vetat det. Men jag gjorde mitt bästa!

När jag kom ut hade jag ingen aning om jag klarat teknikdelen eller inte. De som tittade på sa att det såg jättebra ut, men jag visste inte om de sa så för att vara snälla. Det var ju inte dem som bestämde så det spelade ingen roll. Jag var så trött och darrig men ändå nöjd med att teknikdelen var över och att huvudet höll åtminstone 90% av tiden, jag hade faktiskt inte svimmat heller. Jag blev itvingad lite vatten, resorb och tog en tugga energibar innan jag fick veta att jag gått vidare till fightingdelen.

Jag gick tolv matcher och det var fruktansvärt. Jag hostade, slemmade och tänkte att jag kör väl tills jag svimmar, då kan de inte säga att jag gett upp i iallafall. Efter fightingen grät jag, och grät och grät och grät och grät. Jag hade ont, men var framförallt så extremt trött både fysiskt och psykiskt, mörbultad och utmattad. Jag var inte på 0% jag var på ”error”. När jag fick gå fram och ta emot min grad grät jag bara ännu mer, men då också av lycka!
Blod, svett och massor av tårar! Jag hade klarat det. Jävla mig som lurade mig själv. Men också stort tack till mig själv som är en envis jävel och aldrig ger upp.

Alla sa att de va imponerade och en av våra högre graderade i klubben skrev på kvällen

”Jag är så imponerad av dig! Du var så jäkla bra idag! Shit vilken krigare du är. Jag blev så jäkla peppad av att se dig!”

En annan skrev:

”Vet du Eva; du personifierar Osu no seishin! Du har verkligen en Kyokushin spirit!”

Och Jonas grattade och stöttade mig och skrev senare på Facebook:

”Min älskade flickvän Eva Wennman fightades och kämpade i drygt 3 h. Det va ingen tvekan att hon hade bestämt sig för att ta sin nya grad som hon också gjorde. Jag är mycket stolt. Älskar dig.”

Ni anar inte hur mycket detta betyder för mig. <3 En man på klubben brukar säga till mig att jag måste börja tro på mig själv för att jag är duktig. Eftersom jag under fyra dagar både klarade omtentan och graderingen kändes det faktiskt som om jag spöade den där djävulen på axeln också! Osu.

 

4 Comments
  1. Man blir tårögd. Att hitta en väg trots det tunga ok det innebär med tenta och gradering samma vecka…Nu har du bevis för att du är en urstark människa. Starkare än den på axeln! Se nu till att ladda om klokt också! Osu!

Leave a Reply to Mikael Cancel reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

FÖLJ MIG PÅ SOCIALA MEDIER