När jag började träna karate i augusti år 2010 fick jag några kompendier med de första graderna i kyokushin karate, 10-7 kyu. Jag tänkte att om jag klarar dessa grader så är jag nöjd. Det gjorde jag också. Men sedan ville jag inte känna mig som en nybörjare så jag fick för mig att jag skulle jag ta gult bälte (6 kyu). Jag behövde lära mig världens knepigaste (som det kändes då) kata Pinan Sono Ni. Det tog mig ett halvår att få till den hyfsat bra. Jag fick visa upp katan helt själv inför några shihans (föreblilder, mästare) inom karate på graderingen. Det var hemskt och det såg antagligen hemskt ut. Men jag klarade den graderingen också, på grund av min fightingspirit sa de. Men de sa att jag behövde slipa på teknikerna en del. Jag var rätt nöjd med mitt gula bälte och hade väl inga större planer på att gradera igen, jag ville träna bara för att det var roligt eftersom jag har så pass mycket krav på mig i övrigt i livet. Jag behövde inget mer krav. Men sedan tog jag beslutet att försöka ta nästa grad 5 kyu och jag planerade att gradera i december 2013. Men efter ett
maratonläger fick jag en muskelbristning som gjorde att jag fick skjuta upp graderingen. I februari 2014 tog jag i alla fall 5 kyu, men det kändes knappt som jag förtjänade den graden. ”Ja, men nu klarar jag inte mer”, tänkte jag. ”Jag har ju tagit de första graderna som var mitt mål när jag började, och även lite till. Nu är jag nöjd för jag kan ändå inte mer. Det här är allt jag kan och bättre kommer jag inte att bli. Jag orkar inte med fler krav eller graderingar. Nu vill jag bara träna och eventuell utvecklas utan krav eller press.”
Men tiden gick och saker hände i mitt liv. Jag mådde dåligt och behövde något att fokusera på. Det var några andra med samma grad som skulle gradera så jag hakade på trots att jag inte mådde så bra. Jag misslyckades, vilket kanske inte var så konstigt… Men det tog bort lite av pressen att man måste lyckas hela tiden. Jag kunde träna för att det var roligt igen. Efter ett sommaren 2014 började umgås mer och mer med Agneta som börjat träna igen efter tio års uppehåll. Hon började prata om att vi skulle försöka ta grönt bälte och jag tänkte bara ”No way!” Samtidigt hade jag träffat Josef och jag började må bättre. Så för två månader sedan bestämde jag att jag skulle gradera. Konversationen på Facebook mellan mig och Agneta den 14 april. Det märktes ju vem som var mest taggad…
Så Agneta och Josef släpade mig igenom massor av träningspass och det är jag såklart tacksam för nu. Josef ställde upp otroligt mycket och instruerade och hjälpte oss bägge två. Jag kan ju erkänna att det inte alltid är så lätt att ta order från sin pojkvän. Jag var inte särskilt nervös inför graderingen. Det kunde ju inte gå sämre än förra gången. Men jag skulle göra mitt bästa. Jag hade ont i magen så jag tog två Ipren eftersom Alvedonen var slut, men glömde bara den lilla detaljen att jag får ännu ondare i magen av Ipren. Jag tog även en åksjuketablett eftersom jag blir åksjuk av snurrsparkar. Man vet ju aldrig hur många man ska göra och det är lite drygt att må illa efter fem stycken. Ibland är det knepigt med karaten eftersom jag alltid darrar så mycket (blodsocker, ärftligt), och det blir värre vid träning. Det blir till exempel lite extra svårt att hålla balansen i vissa ställningar och att få slagen och blockeringarna att se fokuserade ut. Så under hela graderingen hade jag jätteont i magen på grund av Iprenen och darrade som ett asplöv… Men trots detta så gick det bra! Instruktörerna sa att det syntes att jag hade tränat sedan förra gången. Det var jätteskönt att höra! Hårt slit lönar sig. Och det lönar sig även att ha en ”karatebesatt” vän och en pedagogisk och begåvad pojkvän.
Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle ta grönt bälte inom kyokushin karate. Nu vill jag inte höra ett ord om nästa gradering. Låt mig få njuta lite av detta först!
