Denna veckan som gått har varit full av ångestattacker. Och jag förstår till en viss del varför, och till en viss del inte alls. Men en sak som är säker är att det är så sjukt jobbigt. Jag vet att många lider av ångest men att få pratar om det. Det är väl skämmigt eller nåt, men om ingen pratar om det blir det ju ännu mer tabu.
Jag vet att man ska möta ångesten, men jag flyr. Det är enklare så just då men inte långsiktigt. Mina vänner frågar varför, jag svarar att jag inte vet. För ibland är allt så suddigt och jag verkligen inte vet. Men sedan när dimman skingrat sig lite kan jag ibland se ett mönster i det hela. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, men om jag säger att jag har ångest så fnys inte åt mig, det är fan tungt.
Känner igen det där. Ångest har varit en trogen demon de senaste tjugo åren så jag förstår hur du har det. Bara säg till om du vill prata. ///M