Den senaste tiden har jag gått igenom sådant som jag inte önskar att någon skulle behöva gå igenom. Både psykiskt och fysiskt. Det är därför jag inte har bloggat, för jag har helt enkelt inte mått tillräckligt bra. Jag antar att det här är det som kallas ”att skirva av sig”. Igår fyllde jag 30 år och detta har jag bävat inför ett bra tag. Jag vaknade på morgonen igår och kände mig mer ensam än någonsin. Somnade om, fick ångestattacker. Lyckades komma upp ur sängen klockan ett, men hamnade snart där igen. Orkade inte, hade ingen lust. Ångestattack på ångestattack. Kom till slut upp halv tre eftersom jag skulle träffa min mamma på stan. Hon märkte direkt att något var fel. Jag förstår inte varför jag mår så här (om man bortser från det som har hänt). Jag har ett bra boende, mitt eget företag, världens sötaste katt, världens absolut bästa vänner (hade inte klarat mig utan er!), är i bra form, och ändå känns allt piss. Jag förstår inte vart min livsgnista tagit vägen. Jag letar och letar och försöker att överleva dagarna utan att bryta ihop alldeles för många gånger. Gå upp ur sängen innan ångestattackerna kommer, borsta tänderna, gå till jobbet, gå och träna, äta, sova – upprepa! Det här är liksom inte jag. Vart har den glada Eva tagit vägen? Är det detta som kallas för 30-årskris? Hjälp, jag blir knäpp av detta… Jaja, nu kan det väl ändå bara bli bättre? Födelsedagen är avklarad. Tusen tack alla ni som gratulerat mig. Över 135 personer på Facebook och så ytterligare en del via sms och telefon.
